Jag reflekterade precis med min klasskamrat tillika uppsatspartner om att det redan är 15 mars. Vad hände med februari? Inte för att jag sörjer öve det, är snarare helt överlycklig över att tiden går framåt och närmar sig det magiska datumet 12 mars. Då kommer han hem. Kommer ihåg den 7 januari då jag svettig och tårfylld lämmnade Pudong Airport. Såg honom vända sig om varannat steg och vinka medans jag stod kvar i en alldeles för varm jacka med alldeles för tjock tröja under och grät som ett otröstligt barn. Precis så var det. Precis som på film. Fast i verkligheten. Gick med mascara rinnande nerför kinderna igenom säkerhetskontrollen och stirrade argt på alla par som glatt tittade runt i tax-free shopen. Ensam gick jag och åt en sista laddning med dumplings innan mitt plan skulle gå. Väl framme i sverige efter en upp och ner vänd flygresa på sköna 11 timmar hämtade världens snällaste stoebror mig i ett kylslaget och snötäckt Göteborg. För ungefär miljonte gången började jag lipa igen när det visade sig att det bara var jag och tre andra kvar vid bagageutlämningen då det visade sig att min väska var kvar i Helsingfors.

Min bror hade varit och köpt en kasse laddad med mat. Mer omtänksamhet får man nog leta efter.

Veckorna efter det fylldes av ångest, pos-vacation-depression och längt, längt och längt.

Men nu. Solen skiner, mars har snart flugit förbi. Laddad med energi och sköna känslor inför att han kommer hem och att uppsatsen kommer gå vägen är jag på gång.

Isabell