Det pratas på Fråga Doktorn om att det är viktigt med fikarast. Det tror jag med. Just nu avnjuter jag en riktigt lyckad kopp kaffe.

Jag känner mig som en pensionär när jag ser på det programmet men ofta så går det i repris på lagom-efter-middagen-tid. Jag får även förståelse för varför pensionärer tycker om detta program. Det känns som att det sitter två sjuksköterskor hemma i min soffa och klappar mig på axeln och säger att det är okej att jag har vätska i fötterna, hör dåligt eller har problem med höften. (Även om inte jag lider av dessa åkommor så känns det skönt att höra de vänliga och lite tröstande orden.) Löjligt jag vet men tänk så många ensamma och oroliga pensionärer det sitter runt om i landet som nog också tycker som jag. När jag pratar med min mormor som är 80+ så är den första hälften av samtalet en redogörelse av den senaste tidens krämpor. När morfar levde så var första hälften av samtalet en redogörelse för morfars insulin, hörapparater och andra åkommor. Nu pratar hon i alla fall om sina egna problem.

Mormor är den första inbjudna gästen till mitt 25-års firande i maj, vi är nämligen födda på samma dag. Mamma och pappa var på födelsedagskalas till mormor när det var dags att åka till BB med mig och mycket riktigt blev vi jubilarer på samma dag. Det första mormor sa när hon blev inbjuden var (förvånande nog inte oror över att inte komma pga krämpor, trafik och annat) att då måste jag ha en ny klänning. Klart mormor ska ha en ny klänning. Det ska jag med! Och visst ska hon sitta på hedersplats brevid min fasters man (som jag tror är den tjusigaste "kille" hon vet, trots att han är en bra bit över 60 år).

Har ni någon gammal person kvar i era liv?

Isabell